Gårdagen var full av känslor och upplevelser. En intensiv dag som behövde smältas i lugn och ro innan man delade med sig. Det var en dag med härligt väder, solsken men en något kylig vind. En kort dagsetapp, dvs lite bilkörning och en eftermiddag full av upplevelser. En skön kväll där vi försökte smälta alla intryck, blandat med telefonsamtal med flera av våra vänner, där vi dryftade allt från våndan av svårt sjuka anhöriga till glädjen av få besök av barnbarn. Det är verkligen upp och ner här i livet och med riktiga vänner ska man ju kunna prata om allting.

Hur som helst dagen började i Vänersborg  och vårt mål för dagen var Åsle Tå utanför Falköping. Vi lämnade parkeringingsplatsen i Vassbotten, under Dalbrobrons östra fäste, där vi stått jättebra under natten. Tog den ”gamla” vägen mellan Halle- och Hunneberg. Denna gång utan att åka upp på bergen. För några år sedan gjorde vi bergen och övernattade då också uppe på Halleberg, en härlig naturupplevelse.

Vårt svenska fantastiska flygplan AJ 37, Viggen.

När vi sedan närmade oss Grästorp kunde Mats inte motstå frestelsen att åka fram till rastplats ”Viggen”, som ligger en bit norr om Grästorp längs 44:an. Där har man som minnesmärke satt upp en Viggen, (F7 Såtenäs ligger ju inte långt därifrån). Mats hade ju några dagar tidigare flugit Viggen i simulator och ville ha bilder på flygplanet. Väl framkomna kunde vi också konstatera att här fanns geocache-skattgömma att söka. Vi hittade det något kluriga gömstället efter ett tag och kunde nöjda fortsätta mot Falköping och Åsle Tå.

Välkomna till Åsle Tå, med bra Ställplats också!

Kartan över promenadvägen i backstugebyn.

Redan när vi närmade oss och körde in på parkeringen förstod vi att detta var något mer och intressantare än vad vi anat. På parkeringen hade man gjort i ordning speciella utmärkta platser för husbil, el framdragen, soptunnor och plant underlag. Man tar 75:- natten inklusive el och tillgång till toaletter. Övrig service är inte löst ännu, men en bra början tycker vi. Vi betalade i receptionen/restaurangen/gårdsbutiken, löste biljetter till museet, 50:- per person.

De första stugorna efter vägen.

En av interiörerna, med far och son.

Här ser man det fina linnet och bäddade sängar.

En gammal plog mitt bland "Förgät mig ej"

Där fanns naturligtvis en gammal smedja med alla attribut.

Åsle tå är en kultursevärdhet som man helt enkelt bara inte får åka förbi. Det är ett måste, det fick vi verkligen erfara. Det är en unik samling backstugor mitt i en levande bygd, skriver de själva i sin presentation. Vi säger bara ”Skansen, släng er i väggen, det här är på riktigt, det är så verkligt, att det är bara som ingen vore hemma, när besöker stugorna, så verklighetstroget är allt!”.

En typ av bokhållare, kanske, med fin sekretär.

Köksträdgård med olika krydd- och medcinalväxter.

Ytterligare en vy över "bygatan".

Skomakarverkstaden hos orgelbyggaren. Jobbade med både och.

Hela byn består av 10 backstugor, som bevarats i originalskick, från tiden de beboddes. Den äldsta stugan är från 1700-talet. Det är många olika typer av stugor som alla har sina egna levnadsöden och den senast utflyttade var en dam som bodde i en av stugorna ända till 1958. Hon satt ofta utanför sitt hus och stickade och tog betalt av turister om de ville se hur hon bodde.

Den gamla snickerverkstaden och träsnideriet.

Stenkrossen stod utanför den större ladugårdén.

I övrigt i byn finns svinstior, ladugårdar och ett sort lantbruksmuseum, och en fungerande kvarn som man fortfarande använder och mal mjöl som säljs i butiken vid restaurangen. Åsle var ett fördrev, där djuren drevs när de skulle ut på bete. Utefter vägen fick de medellösa bygga sig en stuga. Det fanns skomakare, andra som arbetade på kyrkogården, orgelbyggare, kalaskokerska och andra dagsverkare. Barnen vek tändsticksaskar för tändsticksfabriken i Tidaholm. Det är numera hembygdsföreningen som äger hela området, men var så förutseende så man startade redan 1923, ock köpte då den först stugan som var Majas stuga. Och på den vägen har det fortsatt, och idag har man Sveriges största samling av backstugor.

Här bryggdes en hel del öl, kan man förmoda.

Ledde in vatten till kvarnen från en närliggande bäck.

Vi hittade också en cach inne på området, väl undanstoppad under ett av de gamla husen. Så alla blir tillgodosedda.

Det finns även en massa andra saker att titta på i omgivningarna, så det är verkligen värt ett besök här. Vid Åsle Tå finns också restaurangen Skafferiet som drivs av den fantastiskt drivna kvinnan Linn Andersson och hennes dotter Elin. De sköter också backstugebyn och ställplatsen. De är oerhört engagerade och lägger ner hela sin själ i byn och sin restaurang. De bakar allt bröd själva, och det är verkligen riktigt gott hembakat bröd av olika slag. Bara det är värt ett besök, vill vi lova.

Denna sten restes som minnessten 1896"

Foton från resningen av den "store sten".

Så finns kyrkan från 1100-talet och i trakterna finns minnesmärken från när Drottning Margareta 1389 med sina trupper besegrade Albert av Mecklenburg, några år innan Kalmarunionen. Historiens vingar susar verkligen här. Missa inte det här, säger vi.

Åsle kyrka alldeles vid "tån"

Klockstapeln på Åsle kyrka.

Nu skall vi åka och besöka en inredningsaffär som ligger här ute på landet. Det ska också bli spännande. Den heter ”Hem till mig”.  Bara namnet fascinerar, eller?

Om den får ni höra senare. Ha det så gott

3 M

Var sak har sin tid. Nu har vi sett och gjort så enormt mycket de här dagarna så det nästan är svårt att smälta allt. Idag skall det därför bli en lite mera annorlunda dag med lite kontakt med släkten i trakterna. Som vi berättade igår så finns en del rötter i de här omgivningarna och en del finns kvar här.

Spegel, spegel säg vem som vackrast är!

Men vi kunde ju inte helt släppa det där med att se saker även idag, men först blev det förmiddagskaffe och mycket prat hos en kusin som vi inte träffat på många år. Bor i Dals Långed så det är klart att vi måste träffas. En annan kusin var förbi oss i husbilen igår kväll. Men åren var  som bortblåsta, och det pratades om allt och ingenting. De var riktigt kul att ses igen och se att banden finns kvar. Det måste vi absolut göra om.

Nästa mål skulle bli Vänersborg och en annan släkting. Men först åkte vi till Steneby. Där finns ett naturreservat med Steneby jättegrytor. Ett kuperat landskap nedanför kyrkan i Steneby. Det är svårtillgängligt med många branta stigar och trappor i vissa branter ner till dessa enorma jättegrytor som naturen själv format i tusentals år. De är en typisk trollsk Dalsländsk skog och dalgång vid Stenebyälven.

Steneby kyrka och nedanför naturreservatet

Här var det inte helt lätt tt ta sig ner, men ...

Naturen gör underverk, en av jättegrytorna.

Det här var en av de största halvcirkelformade, Ingegerds kammare

Djup och spännande, kolla granen på stammen!

De var många, de stora hålen!

Man kan nästan höra hur Ronja Rövardotter springer kring här i skogen. Det finns 6 halvcirkelformade jättegrytor och 9 runda i olika storlekar och djup. Den djupaste är 7 meter djup och 10 m i diameter. Helt osannolikt. Det tog på flåset att gå både ner och upp, för att inte tala om knäna, men det var klart värt det.

Precis så, välkommen till Vänersborg vid Vänern.

Efter det äventyret fortsatte vi till Vänersborg där vi tillbringade resten av eftermiddagen med en farbror och faster. De var väldigt glada för att vi kom förbi, vilket vi nästan alltid gör när vi är i området. Blev mycket prat om gångna tider, vad som händer nu och om hur mor/svärmor mår och upplevde vårt besök. Det kändes bra att ha gjort detta besök och nu har vi parkerat Mysan för kvällen och orkar nästan inte prata mera idag.

Vi hann också med att leta och finna några cachar, vilket också förgyllde vår dag.

Ha en skön helg!

3 M

Vårt mål idag var någonstans i Dalsland. Vi skulle stanna och titta på lite kul under turen även idag. Första stoppet blev Fengersfors Bruk. Där jobbar ett konstnärskollektiv med olika former av konst, snickeri, inredningsdetaljer, smide med mera. Kollektivet heter Not Quite och håller alltså till i det gamla papperbruksomådet.

Fengersfors fabriksområde med konstnärskollektivet.

Bageriet vid Fengersforskollektivet.

I den stora bakugnen där bakas gott bröd av alla slag.

Det finns också en butik,  som säljer medlemmarnas alster. Vi fick en enastående berättelse oss presenterad av Anna-Lena Ingemansson från Steneby. Hon berättade om både kollektivet och om caféet, bistron och bageriet, för att inte tal om den Konstvandring som skulle gå av stapeln under Kristi Himmelfärdshelgen.

Smidesskulpturparken i Fengersfors.

En av konstutställningarna vid den gamla pappersmaskinen.

I fabrikslokalen var många olika både skulpturer och installationer.

Pappersmaskinen tillverkad av Karlstad Mekaniska Verkstad.

En gammal dagstidning från 1979 ligger på styrskåpet.

Det är otroligt hur mycket konstnärer och tillverkning av olika slag som finns i dessa trakterna. Det kan ju delvis bero på Stenebyskolan som ligger i Dals Långed. Skolan som en gång i tiden uppstod ur den stora halmslöjden, som fanns här i omgivningarna. Det finns ju också ett stort utställningscenter för just den delen av konsten här, Halmens hus inne i Bengtsfors.

På Stenebyskolan hade man just nu en stor utställning av de elever som examineras i vår. Utställning heter ”blod, aska, te och pengar”. Där har de olika specialutbildningarna, som möbeldesign, järn/stål, textil, kläder, formgivning arbetat tillsammans med att skapa den här utställningen och jobba  tillsammans med de olika materialen. Det var fascinerande att se all den kreativitet som ungdomarna besitter.

Fåtöljen Sfär designad och tillverkad av en examenskandidat.

Specialslipad baksida på fåtöljen Sfär av trälaminat.

Det var kul att se vad de har åstadkommit och en hel del av lösningarna de presenterade kommer vi säkert få se mer av i framtiden. Vi blev allra mest imponerade av en hylla gjord av en kille, som heter Jacob Granat, den var en riktigt fiffig lösning, snygg och praktisk också. Stod och pratade en del med ”konstnärerna” och de var väldigt trevliga och öppna, så det var en givande stund.

En mycket fiffigt konstruerad hylla, också examensarbete.

Nu åkte vi och skulle övernatta i Dals Långed, för de har en helt ny ställplats som precis håller på att färdigställas. Vi blev mottagna av Göran Gustavsson, en av de frivilligt engagerade i den här fina ställplatsen. Den är inte helt färdig ännu, men det bådar gott. Just nu finns latrintömning, vatten och sopor. Men man håller på att iordningställa både toalett och duschar i ett gammalt magasin, men det är inte helt färdigt, vilket ju ändå är fantastiskt på frivillig väg.

En alldeles spegelblank utsikt från husbilen i Dals Långed.

Det Dalsländska landskapet speglar sig i Katrineholmshöljen.

Sjön ingår i systemet med Dalslands kanal.

Den nya jättefina ställplatsen i Dals Långed.

Platsen ligger väldigt vackert och man har Katrineholmshöljen framför sig. Står ganska högt och nedanför finns flera grillplatser och en badbrygga. Ovanför oss är Stenebyskolan, biblioteket och konsthallen. Lätt att promenera till både livsmedelsaffär, restaurang och andra faciliteter. Det är roligt att se ett samhälle som var på väg att somna in, utvecklas och sikta framåt och att det finns framtidstro igen.

En berättigad fråga kanske?

Det var en positiv upplevelse, speciellt för Mats som tillbringat sin barndoms somrar i dessa trakter och fortfarande har en del släkt kvar här. Roligt att se att en del av bardomsminnena fortfarande finns kvar.

Lev väl och titta bara vad man kan uppleva, bara man vill, tar sig tid och pratar med folk! Det har vi gjort med besked och fått så mycket tillbaka.

3 M

Dagen började med att det knackade på dörren strax efter frukost. Det var Cafèägarinnans pappa, som kom och erbjöd sig att visa cafèet/museet för oss. Vi  pratade med honom igår och beklagade att det inte var öppet. ”det ordner sig nok” sa han och det gjorde det. Vi fick en specialvisning och en hel del historia berättad för oss. Det var väldigt intressant. Både han och den sjungande ”brassen” blev riktiga goda vänner.

Visst är de vackra även i vas, kabbeleka och vitsippor.

Trollsk öppning till cafèet, musèet.

Självservering är det i cafèet.

Gamla passande attribut på särskilda platser.

Veckomagasin anno dazumal.

Cafèeägarinnans far som guide för dagen.

Den sjungande ”brassen” behöver nästan en egen historia för det var en fascinerade person. Han kom till Sverige för ca 40 år sedan, som en av de första importerade brassespelarna i Sverige och spelade bl.a. med Sven-Göran Eriksson. Han sjunger och spelar och är en verklig glad fyr. I morse när vi kulle säga hej då, kom han med armarna uppe i luften och sjöng ”Marianne, marianne osv.” med hög stämma, vi fick oss ett gott skratt och så blev det stora kramen. Snacka om charmör! Det kommer vi sent att glömma.

Så varvet då dags att ”släppa ankar” och ge oss iväg. Vi skulle dra in till Filipstad och titta lite först innan vi skulle åka tillbaka till Skoghall igen. För länge, länge sedan hade vi hört talas om Bergskolan, och deras mineralsamling. Det stod på nätet att den bra visades enligt beställning. Men vi åkte ändå och tänkte, man kan ju alltid fråga, som vi ju alltid gör. Vi åkte upp precis utanför skolan och var på väg in, då två unga grabbar kommer och är på väg upp för trappan. Den ena killen säger hej och sticker iväg, den andra tittar på oss. Frågar lite snällt, ”vet du var man ska gå och prata med någon om att få se mineralsamlingen?” killen ler ett brett leende, alldeles charmerande, och säger ”jag kan visa er, jag är tredjeårselev här och har lunch nu, det gör jag gärna”. Vi accepterade direkt, och parkerade bilen och snabbt efter honom.

Entrèn till Bergskolan i Filipstad.

Mängder med montrar fyllda mineraler.

Har aldrig sett så många olika typer av mineraler.

Det mineraltåtaste området i hela världen är Långban!

”Hej, jag heter Alex och studerar här, kul att ses” jag vet inte vad ni förväntat er, men jag kan berätta lite om skolan och deras samling, ”jag studerar berg- och anläggningsteknik här. Siktar på ett jobb inom gruvnäringen, och det ser väldigt positivt ut”. Han berättade om sin utbildning och hur det var på skolan i Filipstad och att man nyligen blivit tillhörig till Luleå tekniska Högskola. Han berättar också lite om mineralsamlingen och sedan släpper han oss loss bland montrarna, med alla dessa tusentals mineraler. Vi hade hört talas om att det var en stor samling, men kunde aldrig drömma om att det var så mycket. Det var mineraler från hela världen och många man aldrig ens hört talas om. Men oj, vad intressant och vackert. Det är ju nästan synd att man inte gjort något av denna enorma samling, som är en av världens största. Vi var glada för att få möjligheten att se det och tackar Alex så mycket för att han tog sig tid.

Det varje en kul-tur vi är på!? Inte sant?

På en av rastplatserna på vägen hade bäver härjat vilt!

Typiskt värmländskt hedlandskap i Brattfors.

Efter detta intressanta besök ställde vi kosan tillbaka till Karltad, Skoghall för ytterligare några timmar med mor/svärmor. Stannar och äter en lunch söder om Brattforsheden och kör sedan väg 63 resten av vägen. Blev ett liknande besök som sist, men det kändes ändå bra att göra det och stannar övernattar i Gästhamnen i Skoghalls gästhamn. Imorgon bitti drar vi vidare mot Dalsland och så får vi se vilka äventyr som väntar där.

Lev väl och på återhörande.

3 M

Kanalen som går här heter Bergslagskanalen, ”är ett 64 km långt system, som består av 14 sjöar, 6sund, 4 älvar, 5 kanaler och 6 slussar. Kanalen förbinder Filipstad och Karlskoga”. Invigdes 1857 och här i Bjurbäcken är det 3 slussar med en nivåskillnad på 11 meter.

De tre slusstrapporna, med nivåskillnad av 11 meter.

Slussen ovanifrån, som ett blått band, verkligen.

År 1872 blev kanalens rekordår, då passerade 1369 ångbåtar, 3243 pråmar, Bjurbäckens slussar.

Slussvaktarstugan sedd nerifrån.

Bredvid kanalen och slussen låg denna kallkälla.

Vid slussen finns en Slussvaktarstuga som innehåller café, och museum. stugan har normalt öppet under sommartid. Det finns också en ställplats för 6 husbilar med el. Det finns service i form av toalett, vatten och sopor, dock ingen latrintömning ännu.

Vill du veta mera besök gärna Bergslagskanalen och Bjurbäckens slussar. Glöm inte att också titta på Bjurbäckens Slusscafé.

Vi fann det väldigt rofyllt och trevligt här med promenadvägar längs kanalen till de andra slussarna.

Slutet av slussen med rastplats och vindskydd.

Ytterligare en rastplats, med liten gästhamn.

Klart värt ett besök. Tycker vi som gärna upptäcker nya saker.

Vi blev faktiskt stående här 2 nätter och bara njöt.

Gör det ni också!

3 M

Hur skall man annars beskriva dagens händelser, som nästan är en utopi.

Efter att ha tillbringat förmiddagen med mor/svärmor, som förmodligen hade haft lite för mycket omkring sig, tyckte vi det var bättre för henne att få varva ner lite. Vi tog ut henne på en promenad även igår, om inte annat för att hon skulle se lite annat, och få frisk luft. Men redan när vi kom var hon allmänt förvirrad och visste inte mycket, om var hon bodde eller var hon var, eller om vi var vi eller den andra sonen och sonhustrun. Hon pratade om försäljningen av affären, som de faktisk sålde för mer än 30 års sedan. Hon var irriterad och allmänt upprörd. Det var väldigt jobbigt och vi blev lite deprimerade, men försökte få henne att gå ner i varv och tänka på något annat. Vi tog fram datorn och visade henne en massa kort för att skingra tankarna, men utan resultat, så vi gav upp. I vissa lägen får man göra det, för det går inte på något sätt,  att ändra inställningen.

Vi bestämde oss för att ge den gamla damen lite lugn och ro och komma tillbaka lite senare istället. Pratade med personalen, som sa att det här hörde till vardagen, men att det troligen rört om lite för mycket i huvudet på henne. Då samlade vi oss, lite nedslagna och bestämde oss för att dra en bit norrut.

Nils Ferlin, som staty.

Närmare bestämt Filipstad, en sträcka på ca. 6  Mil. Klockan var vid 2-tiden så det skulle inte bli långt vi åkte. Satt med kartan och tittade, då mannen, flygare, och flygingenjören blev nostalgisk och sa bestämt ”vi åker till Brattforsheden”. ”Det gör mitt huvud rent igen och vi kan tänka tillbaka på gamla roliga tider från det att jag var ung, med många drömmar framför mig”.

Start- och landningsbanan vid Brattforsheden.

Barackerna uppe på Brattforsheden, nyrenoverade.

Så dit ställde vi kosan. Brattforshedens flygfält. Ett flygfält där det förekom väldigt mycket flygning, både segelflyg och motorflyg. Det har tillbringats en ofantlig massa tid uppe på den gamla flygplatsen från kriget. Vi blev väldigt förvånade när vi kom fram. Start- och landningsbanan var finare än någonsin. Marken runt omkring var uppsnyggad och en massa gammalt bråte var bortforslat. Samtliga byggnader och baracker var totalrenoverade och i väldigt fint skick. Vi undrade vad som hade hänt, även om det var ca 15 år sedan vi var där, så hade vi inte hört något om förändringarna som skett, ens från flygentusiaster vi fortfarande har kontakt med.

En av hangarerna målad som en ladugård.

Fick då se en flagga som var hissad; på den stod det ”Sveriges Militärhistoriska arv”.
Det visade sig att hela flygfältet var kulturminnesmärkt. Det var för oss en totalt ny upptäckt. Vi strövade runt på fältet och runt i barackerna med hakorna hängandes långt ner på bröstet. Vi trodde inte våra ögon.

På väg tillbaka till husbilen ser vi att det är någon i en av hangarerna. Som vanligt driver nyfikenheten oss fram för att knacka på och så klart fråga vad som händer. Det är då det fantastiska och otroliga händer! Vi står mitt ute i vildmarken och får en upplevelse som vi aldrig ens kunnat drömma om.

Knackar på för att kanske få lite mer information. Döm om vår förvåning när vi möts av idel bekanta ansikten, bl.a. en flygarkamrat som Mats lärde känna redan på 60-talet i flygklubbarna i Karlstad. Senast vi träffades var som passagerare på ett flyg till Frankfurt på 90-talet. På den tiden hade vi båda kringflackande yrken, och om jag, dvs. Mats minns rätt så var jag på väg till Chile. Nu träffas vi här i en barack på Brattforsheden, otroligt. Det blir naturligtvis mycket prat om gamla tider, men också om mycket om allt arbete som lagts ner på detta gamla krigsflygfält, numera kulturreservat. Själv minns jag alla glada stunder man haft här på 60- och 70-talet. Otaliga är de starter och landningar som man gjort här, bogserat segelflygplan, lärt unga och gamla att segelflyga och bara flugit själv. Minns det lägerliv man levt på helger och under sommarmånader i de baracker som står renoverade,  som en del av detta kulturreservat.

Kontrollpanelerna till flygsimulatorn för Viggen.

Men innan nostalgin tar över så är det bäst att gå tillbaka till nutid. I denna barack har dessa entusiaster lyckats få överta den AJ-37 Viggen-simulator om en gång stod på F7 Såtenäs. Inte nog med att nu står i en barack på Brattforsheden, den är också flygklar! Så självklart ska jag ta en flygtur i Viggen. Själv har jag aldrig flugit Viggen eller något liknande på riktigt, min militära flygkarriär begränsar sig till arméns helikoptrar, som jag flög sista gången i mitten på 80-talet. Däremot har jag flugit simulator flera gånger förut, så glad som en barnunge klättrar jag ner i sittbrunnen får att se om kunskaperna finns kvar. Snabb briefing i cockpit, sedan startar vi upp.

Cockpiten i flygsimulatorn. Riktigt verklighetstroget.

Här är det briefing, lyckan är helt påtaglig!

Nu bär det av, flyginstruktionerna delas ut.

På det visuella systemet ser jag stationsbyggnaden på Karlstad flygplats där jag ska starta, på med gas, hittar taxibanan ut till startbanan. Ställer upp för start söderut, startar med full EBK, lättar snabbt in med landställ, stiger upp till 1000m och styr mot Grums med 800 km/h, svänger ut över Vänern rundar Karlstad, det visuella systemet är helt fantastiskt, vilken detaljrikedom och verklighetskänsla. Stiger upp till 9000m, styr norr ut över Värmland, sjunker snabbt och gör ett simulerat attackanfall mot Nilsbybron, mellan Nedre-  och Mellanfryken, åter mot flygplatsen för landning norrifrån. Gör ett par rollar på vägen dit. Missar första inflygningen, är ju inte riktigt van vid dessa farter, men ut över Vänern igen och nytt landningsförsök söderifrån. Landställ ner, fartreducering och linjerar upp mot landningsbanan, men strular till det på slutet.

Hoppsan, landningen blev inte helt perfekt, men ....

Fördelen med en simulator är ju att man kan promenera därifrån efter en helt misslyckad landning. Egot är väl lite stukat efter missen , men jag är trots allt jättelycklig, som ett barn på julafton, för att ha fått uppleva detta. Visst är det fantastiskt, har inte flugit själv på snart 30 år, spakat lite när jag flugit med någon kompis visserligen, men det är som med cykling, har man en gång lärt sig så sitter det. Kräver bara lite uppfräschning. Men jag tror att jag lyckats imponera på Marianne även om avslutet inte var det bästa.

Vi rundar av mötet med lite diskussioner om framtiden, formell invigning av Kulturreservatet Krigsflygfält 16 kommer att äga rum nästa år, i år planerar man ett antal Öppet hus-dagar. Information finns att hämta på Krigsflygfält 16, där kommer också alla aktiviteter att annonseras. Har ni vägarna förbi så är det värt att göra en avstickare till Brattforsheden. I närheten ligger också Brattfors med sin gamla hytta som numera är industrihistoriskt minnesmärke. Orten har en gammal tradition och hyttan är känd sedan slutet på 1500-talet, sista ägare till järnbruket var Uddeholms AB, som lade ner driften 1920.

Totalt slut och riktigt glädjeuppfyllda, framme vid Bjurbäckens slussar.

Vi fortsätter vår resa mot Bjurbäckens slussar där vi skall övernatta, den släng av vemod som vi kände när vi lämnade Skoghall har nu förbytts till glädje. Inget kan lyfta humöret som möten med gamla vänner, återuppleva positiva minnen från länge sedan. Tänk vilken fantastisk dag det blev, igen! Vi skriver lite mer om slussarna imorgon, för vi stannar en natt till här, faktiskt.

Vi upphör aldrig att förvånas och glädjas!

3 M

Från att ha varit en jobbig förmiddag, så ändrades dagen till att bli en dag alldeles i hästväg, som vi inte ens kan summera idag, utan ni får bärga er till imorgon. Vi har nämligen upplevt något som är få förunnat. Men hav tålamod, vi samlar oss och kommer med en rapport troligen under morgondagen.

Infarten till Bjurbäckens Slussar, vid Bergslagskanalen.

Vackert dekorerad cykel vid infarten till Bjurbäckens slussar.

Slussvaktarstugan vid Bjurbäckens slussar.

Nu står vi uppe vid Bjurbäcks slussar, utanför Filipstad. En idyll med ställplats för ca 5-6 bilar alldeles vid slussvaktarstugan. Nu har vi precis tagit en promenad och jagat en cach och också hittat den. Det blåser väldigt, men det är soligt och fint och vi njuter verkligen av naturen och lugnet här. Vi är visserligen helt ensamma här, men efter vad vi upplevt idag, känns det som vi behöver varva ner och bara fånga lugnet en stund. Bli inte oroliga, det är av väldigt positiv karaktär, som vi behöver lite lugn.

Här vid vindskyddet, grillplatsen var en cach gömd väl.

Nu får ni under tiden njuta av lite bilder härifrån och så hörs vi imorgon igen.

Lev väl, det finns alltid en överraskning lurande bakom hörnet.

3 M

När man har en gammal förälder i livet, ska man vara speciellt tacksam, när man börjar bli gammal själv. Just att förlora sina föräldrar är speciellt, för man inser att man är nästa generation som försvinner. Vi har förmånen att ha mor/svärmor kvar i livet. Det svåraste är när man bor så långt bort som vi gör, då blir tillfällena att ses inte särskilt ofta förekommande, vilket är besvärligt och tär på samvetet.

Det har vi åtgärdat idag, och kommer att göra det mer under de närmaste dagarna, hur vi lägger upp det får vi se på hennes dagsformen och vad hon orkar med. Är man 96 år gammal har man rätt att säga ifrån om man blir trött. Vi får också ha det med i beräkningen, när vi planerar dagarna.

Vi började dagen i lugn och ro i Kristinehamns gästhamn. Solen började tränga igenom molnen och de regntunga molnen sveptes bort av vinden. Det skulle firas ”Cupcakes-dag under olika ceremonier i stan idag. Det märktes också vid en av rondellerna vid utfarten från stan. Där stod en Cupcake av större format, klar att bita i.

Cupcake av modell större, något att bita i!

Vi tog motorvägen E-18 till Karlstad och ringde på vägen för att förvarna om vår ankomst. Det är ingen lång sträcka att åka och bilen går nästan av sig självt, av alla resor i omgivningarna. Åkte först ner till Lillängshamnen för att titta om vi kunde stå där, så det inte var sjösättningsdag med kaos i hamnen. Pratade med ansvariga för gästhamnen och fick klartecken att stå där under natten.

Björkhagsgården, så heter hemmet där mor/svärmor bor i Skoghall.

Då är vi nära mor/svärmor och kan ta cyklarna eller promenera för att träffa henne på hemmet där hon bor. Hon satt kvar i matsalen och pratade med de andra ”gästerna” när vi kom. Ingen av dem kom ihåg vad de nyss ätit till lunch, när vi frågade, så det fick personalen berätta. Nu går vi sätter oss och pratar hos mig, tyckte mor. Ska vi inte ta en promenad istället säger vi. Nej, det blir så jobbigt, då måste jag klä upp mig, och det är bara jobbigt.

ICA-tummen i Skoghall, tidigare ägd affär.

Efter lite övertalning, blev det dock en promenad, med rullstolen och utan byte av kläder. Gick ner på samhället och blev lite besvikna på hur på väldigt kort tid som centrum har försämrats till det sämre. Affärerna blir färre och det är bara föräldrarnas gamla ICA-affär som fortfarande är tiptopp. Där hade man satsat mer och byggt om, till en ännu fräschare butik, vilket den alltid har varit, även efter föräldrarna försäljning av affären. ICA-tummen är fortfarande det bästa i Skoghall, tycker även mor/svärmor och skall alltid in där för att hälsa på den ”gamla personalen”.

Årets första liljekonvaljer. Vilken doft!

Faktum är att det finns några av dem kvar där trots att det var väldigt länge sedan affären såldes, men mor/svärmor ser det som ”sin” fortfarande och alla känner henne så väl och är så gulliga mot henne. Efter besöket på ICA går vi runt i samhället och ser vad som förändrats och berättar om det, för mor/svärmor ser och hör väldigt dåligt, men hon ser alla gröna färger och känner dofterna av alla vårblommor. I kanten av skogen hittar vi nästan utslagna liljekonvaljer och plockar en bukett av dem.

När vi kommer tillbaka till den långa promenaden kommer personalen in med kaffe och vi fikar med nybakade wienerbröd från ICA. Då ser vi att ögonen börjar bli tung och sängen drar. Vi stoppar om henne och lovar att snart komma tillbaka och att vi skall göra mera saker tillsammans. Hon somnar sött och nöjt och har i princip glömt att vi varit där, i samma ögonblick om vi stänger dörren, tyvärr. Men det har varit ett mysigt besök och vi upplevde det riktigt positivt, vilket känns bra. Visst är det jobbigt att åka över 50 mil, och så är det bortglömt bara en stund efter sedan man gått ut genom dörren. Hon ringde till oss precis när vi parkerat i Gästhamnen, och frågade om vi var hemma. Vi sa att vi ses senare och hon var nöjd med det.

Lillängshamnen i Skoghall, en idyll.

En av badplatserna i Lillängshamnen.

Den stora fabriken i Skoghall Stora/Enso.

Rampen byggd vid Vänerns strand, enorm byggnation!

Vädret var strålande och vi gav oss ut på cachletande i omgivningarna. Det är fantastiskt vackert i de här trakterna kring Vänern. Hammarö överhuvudtaget enormt vackert och man kan lätt känna sig hemma i underbara Värmland. Vi varje bott här tidigare och känner oss också hemma här. Det var många cachar att söka och vi bestämde oss för att gå ut på Lillängsudden där det fanns några stycken. Där hade man byggt en helt otrolig gångramp efter bergskammen ner mot Vänern. Den var säkert ca 400 meter lång och helt handikappanpassad med utgångar ut i skogen och rastplatser med bänkar med jämna mellanrum. Helt fantastiskt byggnadsverk som var väl anpassat till naturen.

Här ser man verkligen hur enorm rampen är.

En av terasserna och utgångsaltanerna.

Här under stenen låg en av cacherna!

Vi hittade cacherna och de var härligt och skönt, varmt och soligt, vad mer kunde man begära. Både vi och Molly trivdes som fisken i vattnet (nästan i vattnet). Efter väl promenerat vände vi åter till Mysan, för det var dags för middag och en stunds slappande och summering av dagen. Vi var nöjda med dagen och kände att vår samvete hade lättats upp lite grand. Mor/svärmor var glad och nöjd, då var vi det också. Nu kan vi återvända lite bättre rustade imorgon och föröka göra en repris på en bra dag.

Molly vid en Earthcach en liten jättegryta, St. Olofs gryta.

Lev väl och i Karlstad skiner solen förstås, men även på Hammarö!

3 M

Så här stod vi i Mariestad, kom en bil till senare.

På väg upp på bron till Torsö.

Det första målet för dagen, var Torsö, vid Vänern, inte den ö vi tidigare besökt, i Blekinge. Trots att vi säkert åkt förbi flera hundra gånger, kappseglat runt ön och överhuvudtaget varit i omgivningarna massor av gånger har vi aldrig åkt bron över till ön. Det var nog på tiden, att vi gjorde det. Det är en fin natur ute på ön, inte alls som man är van vid på just öar, utan nästan lite vildmarkskänsla med tallar, mo och nästan lite som i norra Värmland. Åkte över till helt andra sidan av ön, mittemot Brommö, och lilla fiskeläget Laxhall.

Hit men inte längre! Slutet på vägen på Torsö.

Där parkerade vi på en stor parkeringsplats där allmän väg slutade. För att ta sig ut på Brommö måste man färja och det är bara bilar med specialtillstånd, som får åka med färjan och den går endast på beställning. Det är Sveaskog som driver färjan.Vi promenerade ner till fiskeläget för att se hur det såg ut.

Seaport, byggplats och restaurang! ???

Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt står nere i en hamn, som är en gigantiskt byggplats. En byggplats där man såg de storslagna planer som troligen finns för den här lilla hamnen, mitt ute i obygden, egentligen. Det var byggt en helt ny, stor restaurang, flera stugor att hyra, och man höll på att anlägga massor av båtplatser. Tänk om de också kunde satsa på en ställplats för oss husbilsåkare, ska faktiskt prata med de som driver restaurangen om det. Men om alla planer kommer att förverkligas blir det ett fantastiskt fint rekreationsområde för alla typer av turister.

Här byggs bryggor för småbåtar och segelbåtar.

En fantastisk restaurang har byggts i Laxhall. Hamnkrogen i Laxhall.

Såg att de höll på att duka upp i restaurangen och nyfikna som vi är, kunde vi inte låta bli att knacka på och fråga lite. Dörren var låst, men en väldigt trevlig tjej, öppnade dörren och frågade på den mest underbara värmländska, om hon kunde hjälpa till med något. Jajamän, sa vi. Frågade om restaurangen och omgivningarna, vad som skulle hända mm.

En skylt som passar exakt in i miljön.

Hon var en duktig marknadsförare, tösen, hon berättade att stället heter Laxhalls Hamnkrog och arrenderas av två riktigt driftiga killar som driver krogen. Anläggningen ägs av Skara Stift, men de här killarna driver det från i år och har jätteplaner för området. Restaurangen kommer att vara öppen enligt deras hemsida och har fullständiga rättigheter, catering, och tar emot stora sällskap för speciella event. Restaurangen är byggd med stora glasytor med underbar utsikt i hela restaurangen.

Laxhäll med nya restaurangen på lite håll.

Tänk vad mysigt om det vore en ställplats där också och man kunde gå och äta och njuta extra i en vacker omgivning. Det skall byggas flera stugor och andra utrymmen också, men hon visste inte när och hur. De hade tyvärr inget broschyrmaterial ännu, men hänvisade till hemsidan, som hon skrev ner på en lapp till oss. Hon var så tjänstvillig och trevlig, så vi lovade att komma tillbaka, vilket vi också kommer att göra! Ska också skriva till killarna som arrenderar att de skall tänka på oss husbilsåkare.

Ställplatsen i Sjötorp vid Göra Kanal.

 

Ett ovanligt bensinmärke, också i Sjötorp.

Snacka om att det blev ett riktigt lyckat drag att åka ut till Torsö. Det var absolut inte sista gången. Vi drog oss tillbaka till fastlandet och stannade till vid Sjötorp vid Göta Kanal. Där har vi varit tidigare och faktiskt åkt därifrån, för att vi tycker de tagit för bra betalt på ställplatsen för husbilar. Det är ju trots allt bara en grusplanen med några elstolpar, som normalt används för uppställning av båtar under vintern. Nu hade de sänkt priset något, men 185:- kronor per natt är fortfarande lite mycket , för vad? Vi var bara förbi och kollade och drog vidare.

Bad-och campingplats som hade en del att önska vid Revsand.

Vi började märka att det var dags för lunch. Våra magar är ju vana vid att äta med 4-timmarsintervall. Vi siktade på en badplats en bit in från inlandsvägen, alldeles ute vid Vänern. Det finns också en camping där som hade sett bättre dagar. Den hette Revsand. Vi blev nästan lite besvikna att man misskött ett så fint område. Badstranden var eroderade av vågor och oväder. Byggnaderna var slitna och nergångna, nästan som övergivna, det stod vatten på vägarna och allmänt skräpigt ut. Men vi tyckte ändå att stanna bara för att äta lunch i bilen var OK.

Fortsatte sedan vidare mot Kristinehamn, som var målet för idag. Inga enorma sträckor vi åker, men det är ju det som är meningen med vår upptäckarresa. Det blev totalt ca 11,5 mil, men klockan var ändå vid 3 när vi kom fram. I hamnen i Kristinehamn har kommunen gjort en fin ställplats, med all service, för husbilar. Den ligger ganska centralt och det är en promenadväg in till centrum. Vi ställde upp oss och fixade till det lilla som behövs, sedan åkte gympadojorna på för promenad, och cachletande. Vi skulle också till Turistbyrån för att hämta färskt broschyrmaterial för omgivningarna, och så betala för övernattningen som kostar 175:- kronor, inkl. allt, de har till och med tvättmaskin och tumlare, om det behövs.

Carl Nesjers helårsfontän i Kristinehamn.

 Det blev en ordentlig promenad med klättring under broar, undersökning av shoppingvagnsskjul och olika sorters hus och parker. Vi missade tyvärr två cachar, trots att vi var alldeles i närheten, men de var tydligen väldigt små, vi gav upp. Ville inte hänga i krokig arm under en bro, och på parkeringsplatsen började folk stirra lite konstigt. Men två andra hittade vi och kände oss ändå nöjda.

Ölme lant-och-diversehandel i Kristinehamn.

 

Hur kunde de hålla reda på hela sortimentet?

 Under promenaden i parken hittade vi en gammal lada, där stod Ölme lant-och diversehandel. Där var man ju bara tvungen att gå in. Det var som att bli förflyttad till en annan värld. Precis som förr i tiden med allt att köpa, plus en hel del nytt också, som faktiskt var till salu. Det mesta av det gamla var ju museum, men det var också en utställning med gamla möbler, där man kunde fika.

Här fanns allt man kan tänka sig.

Lite goda karameller eller lukttvålar kanske?

För handeln hade också just ett café och bageri. Innehavarinnan var också en glad värmländska, som berättade allt om rörelsen och hur den kommit till. Lanthandeln och museet var iordningställt av kommunen och hon arrenderade och drev det hela med caférörelsen och bageriet som bas. Hon sålde också de fantastiska linnet från Klässbols linneväveri utanför Arvika. Det är också värt ett besök, det vet vi sedan tidigare. De väver ju allt linne till Nobelfesten bl.a.

Vill du ha varorna hemlevererade med cykel så går det bra!

Vackra träd utanför kaféet vid lanthandeln.

Precis när vi gått ut, kommer damen i caféet ut efter oss och säger; ” ska ni inte ha lite värmländskt grovbröd till frukost, och i morgon är de cupcakesdag här i stan. Välkomna tillbaka!” såklart köpte vi brödet, en grovbulle med skållat mjöl på. Ska bli gott att prova.

Efter att varit ute och promenerat i flera timmar var det dags att traska hem och fixa middag och sätta sig och summera dagen och vila de trötta benen. Molly gick direkt i sin korg och var också trött. Det var det vi sa, det här med cachletande sätter fart på kroppen, knoppen och framförallt på benen. Det är nog väldigt bra. Nät vi då summerar dagen tycker vi det blev en väldigt givande dag idag också, med både positiva och lite negativa förtecken (tänker på badplatsen, Revsand). Men visst kan man säga att Sverige är fantastiskt på många sätt, och visst blir man glad när man ser unga friska entreprenörskrafter, som faktiskt finns, lite här och där.

Husbilsställplatsen vid gästhamnen i Kristinehamn.

I morgon kommer vi att hälsa på mor och svärmor i Skoghall och vi hoppas på fint väder så vi kan ta ut henne i naturen lite grand. Det var länge sedan sist.

Vi hörs snart, ha de så gott!

3 M

Visst är det tur att man har möjlighet att lära känna nya människor. Människor som man haft en hel del kontakt med, men aldrig har träffat personligen. Det har vi gjort idag. Det var bara så underbart och klart att det skulle bli så där trevligt som vi trott.
Vi träffade Ingemar och Maggan hemma hos dem idag.

Rakt över sjön, där bor våra bloggvänner, mitt i bilden.

Tack snälla ni för de snabbt förbivisslande timmarna som vi tillbringade tillsammans med er. Det var så kul att träffas och det var som om vi känt varandra hela livet och hade tusen saker att prata om. Timmarna bara rann iväg och vi bestämde oss för att ses igen, och snart. Vi hoppas verkligen att det blir av på deras väg ner till Öland. Det är konstigt när man träffas så här när man varit bloggvänner ett tag, så finner man ofta en massa olika beröringspunkter man har tillsammans. Dessutom många gemensamma intressen.

Turbåten i hamnen vid Åsunden, Ulricehamn

Tusen tack för att ni tog er tid med vårt besök. Det var fantastiskt att se hur fint ni bor vid Åsundens strand, med egen brygga och allt. Det var jättevackert trots regn och disväder. Det var så roligt att vakna i morse och ha Maggans kommentar och inbjudan till fika hos dem. Vi ringde och tackade med glädje ja, tack.

En så här vacker utsikt hade vi igår kväll i Ulricehamn.

Ser nästan riktigt idyllisk och trolskt ut, inte sant?

Vi visste inte riktigt hur vi skulle åka idag, men hade egentligen Askersund som mål för stoppet ikväll. Nu blev inte vädret riktigt som vi trott och tänkt, vilket satte lite käppar i hjulen för aktiviteter som vi tänkt oss idag. De var nämligen utomhus, och det var inte upplagt för att ströva omkring i regnet. Så idag får vi nog nöja oss med att träffa nya vänner som visade sig vara ett bra drag. Ta en mellandag och förflytta oss istället.

I skogen i Västergötland, lerigt, blött och väldigt kletigt.

Regnet gör också nytta det syns. Det ser ut som hela naturen har tvättats av och allt är om möjligt ännu mera grönt. Den spröda grönskan blir så intensiv, nästan så man blir bländad. Vi fick kolla naturen ovanligt mycket från insidan av bilen, när vi kryssade på småvägar genom halva Västergötland. Det blir inget Askersund denna gången. Det blir Mariestad istället, för det var dit vägarna bar idag. Gästhamnen där har också en ställplats för husbilar så det är vad vi siktar på nu.

Blev inte särskilt mycket foton idag, av förklarliga skäl, men ibland behöver man sådana dagar också. Och vi har fått många god skrattet vägvalet som både vi och GPS-en valt. Huvudsaken är att man har roligt, och det har vi haft ändå idag.

Dessutom nya underbara möten, som gav mersmak. Vi hörs igen imorgon. Lev väl!

3 M