SmileyCentral.com
Mor och gamla svärmor pratar vi med nästan varje dag i telefon. Hon bor ju 50 mil bort, så det är ju ett sätt att hålla kontakt och höra hur läget är. Hon bor på ett äldreboende utanför Karlstad och har väldigt bra omvårdnad. Det är alltid ett stort steg att ta beslut om att flytta en gammal människa från sitt eget hem till ett främmande ställe. Vi flyttade henne för ett antal år sedan och det har inneburit en hel del förändringar för både henne och naturligtvis också för oss. Men hade hon levt kvar i sitt gamla boende, så hade hon förmodligen sakta svultit ihjäl. Så är det tyvärr med gamla att när de tappar lusten och tycker livet är tråkigt, då slutar de att äta. Hon var som ett benrangel, men någorlunda klar och pigg för övrigt. Men hon kände sig inte trygg, utan ville själv flytta dit hon visste hon hade folk omkring sig, och så fick det bli.

Det var bra för henne rent fysiskt. Hon gick upp över 20 kilo på ett år. Hon trivdes, hade människor omkring sig och människor att äta tillsammans med. Helt plötsligt var allt mycket roligare och framförallt tryggare. Det stora problemet som då tyvärr infann sig var att huvudet slutade att arbeta. Det var ju bara att ringa på någon och få allt man ville och också lite sällskap. Då ville inte hjärnan vara med längre, för det behövdes ju inte. Kroppen däremot verkade stå emot allt. Var hur pigg som helst utom just när det gällde minne och att hänga med i vad som händer runt omkring. Men hon var avkopplad och glad. Även om hon ibland klagade att dagarna var långa. Vi pratar med varandra i princip varje dag och påminner om vad som händer och sker och ger uppdateringar om barn och barnbarnsbarn och alla vardagliga saker som händer. Men efter fem minuter är det borta igen, det är tragiskt, men vi fortsätter att berätta!

Igår kväll när vi pratade med henne och om lite allmänna besvär som värk och att vi haft influensa och lite sådant. Då kommer det ett uttryck, som vi bara hört hälften av ibland, men aldrig hela. Det lät så här;

Olika falla ödets lotter,

en del får WC och andra potter.

Vi skrattade gott, och hon sa att det är bara att acceptera livets gång, även om det är svårt ibland. Hur rätt har hon inte den kloka gamla damen. Med respekt! Hon fyllde 96 år i februari. Vi blir ofta lika förvånade varje dag över något hon säger, men det är kul.

Tänk att bli så gammal, och pigg för övrigt, utom demensen, tyvärr.

SmileyCentral.com

3M

Etiketter:

En kommentar till “Ibland kommer det små korn!”

  1. omAgneta skriver:

    miin mormor är i samma ålder dvs 96, hos henne är det hörseln som börjat att strejka men i övrigt så är hon pigg, så pigg man nu är vi den höga åldern, Löser korsord, virkar, går på röda korset. hon var hos oss i Hbg i höstas på mammas 70årsdag, hon bor i Hamburg så det är ju en bit att åka.
    Precis så vill man ju bli när man blir äldre.

Lämna en kommentar

Här skriver du ner de kommentarer, åsikter och synpunkter som du vill delge övriga läsare.